Bentäthetsmätning (DXA/DEXA)

Bentäthetsmätning är en diagnostisk undersökning som används för att mäta benmineraldensiteten (BMD) och bedöma risken för benskörhet (osteoporos) och frakturer. Undersökningen är snabb, smärtfri och icke-invasiv, och den använder en låg dos röntgenstrålning för att analysera bentätheten i områden som höft, ländrygg och ibland underarmar.

Vad är bentäthetsmätning?

Bentäthetsmätning, ofta kallad DXA eller DEXA (dual-energy X-ray absorptiometry), är en metod för att mäta hur mycket mineraler, främst kalcium, som finns i benen. Detta ger en indikation på benstyrkan och risken för benbrott. DXA är den mest tillförlitliga metoden för att diagnostisera osteoporos och används även för att utvärdera behandlingseffekten vid benskörhet.

Vanliga områden som mäts:

• Ländrygg: För att bedöma centrala skelettets benmineraldensitet.
• Höft: Ett kritiskt område där frakturer kan vara särskilt allvarliga.
• Underarm: Används om andra områden inte kan mätas, exempelvis vid höftprotes.

Användningsområden för bentäthetsmätning

• Diagnos av osteoporos: Hjälper till att identifiera låga bentäthetsvärden och bedöma risk för frakturer.
• Riskbedömning: Används för att förutsäga risken för framtida frakturer, särskilt hos äldre eller kvinnor efter menopaus.
• Monitorering av behandling: Utvärderar effekten av läkemedel som används för att stärka benen.
• Utredning av sekundär osteoporos: Identifierar orsaker till benskörhet som exempelvis hormonella störningar, njursjukdomar eller långvarig kortisonbehandling.
• Förebyggande screening: Rekommenderas ibland för personer med riskfaktorer som låg kroppsvikt, rökning, tidig menopaus eller frakturer i familjehistorien.

Betydelsen av bentäthetsvärden

Resultatet från en bentäthetsmätning anges som ett T-score och jämförs med benmassan hos en frisk 30-årig person av samma kön.

Normala fynd

Vad det betyder:

• Ett T-score mellan +1,0 och -1,0 indikerar normal benmassa och låg risk för frakturer.

Avvikande fynd

Vad det kan indikera:

• Osteopeni: Ett T-score mellan -1,0 och -2,5, vilket indikerar minskad benmassa och en något ökad frakturrisk.
• Osteoporos: Ett T-score under -2,5, vilket indikerar betydande förlust av benmassa och hög frakturrisk.
• Allvarlig osteoporos: Ett T-score under -2,5 i kombination med tidigare frakturer.

Riskfaktorer för lågt bentäthetsvärde:

• Postmenopausal status hos kvinnor.
• Åldrande, särskilt efter 65 års ålder.
• Låg kroppsvikt eller undervikt.
• Familjehistorik av osteoporos eller höftfrakturer.
• Långvarig behandling med kortikosteroider.
• Låg fysisk aktivitet eller stillasittande livsstil.
• Rökning eller hög alkoholkonsumtion.

Symtom som kan leda till bentäthetsmätning:

• Tidigare benbrott, särskilt vid lågenergitrauma (t.ex. fall från stående höjd).
• Minskad kroppslängd eller kutryggighet.
• Kronisk smärta i ländrygg eller höft.

Fördelar och begränsningar med bentäthetsmätning

Fördelar:

• Snabb och enkel: Tar bara några minuter och kräver minimal förberedelse.
• Icke-invasiv: Ingen smärta eller större risker för patienten.
• Låg stråldos: Betydligt mindre än vid många andra röntgenundersökningar.
• Kliniskt användbar: Ger tydliga resultat för att diagnosticera och behandla osteoporos.

Begränsningar:

• Begränsad anatomisk information: Ger endast en uppskattning av bentätheten och inte benets totala styrka.
• Kan påverkas av andra faktorer: Artros, ryggdeformiteter eller tidigare frakturer kan påverka mätningens noggrannhet.
• Ej lämplig för alla: Kan vara svår att genomföra hos patienter med metallimplantat som påverkar mätningarna.
• Risk för överdiagnostik: Mild osteopeni leder inte alltid till frakturer och kan ibland överbehandlas.

Sammanfattning

Bentäthetsmätning är en snabb och säker metod för att mäta benmineraldensiteten och identifiera personer med ökad risk för benskörhet och frakturer. Med hjälp av T-score kan läkare diagnostisera osteoporos och bedöma effekten av behandlingar. Trots vissa begränsningar, som påverkan av anatomiska avvikelser, är bentäthetsmätning en ovärderlig metod för att förbättra benhälsa och förebygga framtida frakturer hos riskgrupper.